Maggio och en gång till

I lördags var jag på spelning. Veronica Maggio. En förträfflig spelning på alla plan. En härlig mix av både gammalt och nytt. Jag stortrivdes.

Efter 45 minuter på scenen sprang hon bak, och hela orkestern följde rappt efter. Hon var visst klar. Det var då publiken började skrika. "En gång till, en gång till!". Föga förvånande dök hon upp på scenen igen och utlovade minst en låt till. Det var då det slog mig. Om publiken inte hade skrikit, vad hade hon gjort då? Inte hade hon väl stannat kvar bakom scenen heller? Inte ens Veronica Maggio skulle kunna lura i mig att hon skulle låta bli att sjunga listettan "jag kommer", bara för att publiken inte skulle ha skrikit.

Min teori: om så publiken hade tigit som muren, hade hon ändå smugit tillbaka ut, tagit ton, och avslutat med sitt paradnummer. Det är lite av en oskriven regel, att publiken ska skrika för kung och fosterland och sedan jubla förvånat när artisten glädefullt skuttar tillbaka in.

Jag skulle vilja göra ett experiment. När artisten springer ut, då vill jag stå i publiken och tiga som aldrig förr, och jag vill att alla runt omkring mig gör samma sak. Jag skulle inte vara orolig. Som sagt, det vore en alldeles stor överraskning för både publiken och Maggio själv, om showen tog slut utan att listettan hade spelats. Det kommer nog aldrig att hända.

Sexigt, dialekter och göteborska

I veckan utsågs göteborskan till Sveriges sexigaste dialekt. Jag måste säga att jag blev lite förvånad, men inte mig emot, min egen dialekt har ju sina rötter endast 7 mil därifrån.

Samtidigt som jag blev förvånad av att göteborskan tog hem segern, kan jag inte komma på vilken dialekt jag själv hade valt som vinnare istället. Liksom, är dialekter sexiga överhuvudtaget?

Det ligger mycket charm inbäddat i vilken dialekt vi än pratar om, på sitt sätt. Det är charmigt att höra på människor var de kommer ifrån. En dialekt blir som en del av ens personlighet. Man pratar på olika vis, och man använder olika ord. Ibland så olika ord att enstaka ord blir lokala för en specifik dialekt, eller rent av en del av en dialekt.

Svensk som jag är, förespråkar jag nog dock att lagom är bäst. Charmen försvinner, om dialekten blir överdriven. En överdrivet göteborskt talande person blir alltså inte överdrivet sexig, det blir bakslag.

Jag gillar dialekter. Jag pratar min dialekt. Man kan höra från vilken del av landet jag kommer. Många ogillar trollhättemålet. Inte jag, jag är ju 7 mil från att prata sexigast i Sverige.

Cyklar, mönster och mördarblickar

Imorgon skulle jag ha gått på spinning. Tyvärr måste jag avstå. Jäkla förkylning.

Förra veckan var jag frisk, då cyklade jag. Det var då jag lade märke till fenomenet. Fenomenet om att man måste cykla på just sin cykel.

På tisdagen stegade jag in i cykelsalen. Jag var på väg fram till min cykel. Det är såklart inte min cykel. Men jag har cyklat på den varje gång. Nästan framme vid cykeln inser jag att det redan sitter en herre på min cykel. På min cykel(!). När chocken lagt sig, väljer jag en annan cykel. Strax därpå märker jag att en tjej står och tittar chockat på mig. Jag inser, att jag har tagit hennes cykel.

Passet börjar. Jag tänker, detta kommer aldrig gå väl. Jag har ju inte min cykel. Det gick bättre än någonsin.

Jag cyklade dagen därpå också. Jag tog då den nya cykeln. Min nya cykel. En stund därpå står gårdagens tjej och tittar på mig. Lika chockartat som dagen innan. Chocken går över i en arg blick. Om blickar kunde döda (då hade jag inte suttit här nu och författat dessa rader). Hon insåg sig besegrad i slaget om cykeln. Hennes cykel hade blivit min cykel.

Vad lustiga vi människor är. Vi vänjer oss vid mönster, och sedan lever vi efter dem. Om någon eller något bryter vårt mönster, då hamnar vi i obalans. Tur att vi anpassar oss snabbt.

Nästa vecka ska jag bryta mönster. Jag ska ta någon annans cykel, om och om igen. (bara att hoppas på att förkylningen inte stoppar min kupp)

Göteborg, bio och popcornsbrist

Jag befinner mig just nu i goa Göteborg. Jag hälsar på min kära vän Caroline. Vi hade bestämt att vi skulle gå på bio igår, och det gjorde vi också, men det blev kanske inte riktigt så som vi hade tänkt oss..!

Vår älskade britt Colin Firth är ju som bekant just nu tokaktuell med The King's Speech. Såklart var det just den filmen vi ville se. Vi tänkte att det är ju ingen nödvändighet att boka, den har ju spelats så många veckor nu. Vad vi inte tänkte på var att både Colin och filmen kammade hem en och annan Oscar tidigare i veckan. Så, fanns det biljetter kvar några timmar innan? Såklart inte.

Vi tänkte då, att vi ser Black Swan istället. Just det, den fick också några Oscars. Och nej, mycket riktigt fanns det inga biljetter där heller. Smarta tjejer.

Det var då vi kom på det: kanske har bio Roy på avenyn biljetter. Efter ett snabbt samtal var vi nöjda över att vara stolta ägare av två biljetter till Black Swan.

Jag har aldrig varit på bio Roy tidigare, och det var väldigt längesedan C var där. Vi kände oss som dagens hjältar som ändå "valde" att stödja småföretagarna. Jag vet inte om jag var lika nöjd när vi väl hittat dit.

Jag: -Jag vill ha en popcorn.

Kassatjejen: -Vi är tyvärr en popcornfri bio, det är en policy vi har. Ur städsynpunkt.

Jag: -Eh... okej..! Tack då... (för ingenting!)

VA? Inga popcorn? På en bio? I mitt tycke kan jag känna att det borde stå en varningstext som upplyser om detta på hemsidans förstasida. När man betalade fick man även ett fint litet stämpelkort, där man får gå på fem biofilmer till priset av fyra. Jag frågade mig direkt, vem tusan klarar av att gå på fem biofilmer utan popcorn. Inte jag. Jag slängde kortet.

När vi sedan skulle gå in i salongen såg jag att de sålde stora baguetter med kletig, härligt gul curryfyllning. Jag förstår, ur städsynpunkt är det naturligtvis mycket trevligare att städa när någon har kletat curry i salongsstolen, än om man hittade några popcornsmulor. Smart tänkt.

Filmen var bra, den berörde. Jag satt dock livrädd med vemod i kroppen nästan hela filmen igenom. Men, den var vacker mot slutet. Och fröken Portman, tjusig som vanligt. Jag är glad att jag såg den, men vet inte om jag kommer se den igen, tveksamt. Men ja, en bra film, på ett konstigt sätt.

En vacker helg i god väns lag. En lyckad helg, trots brist på popcorn.

Sill, smörgåstårta och Doris hatt

Idag lyssnade jag på radion när jag åkte från jobbet, och de diskuterade ett ganska intressant ämne. Eller ja, intressant och intressant, men lite småkul. De diskuterade mat som man avskydde som barn, men som man idag faktiskt kan uppskatta riktigt ordentligt.

När jag var liten var det framförallt tre saker jag vägrade äta. All sorts gröt, smörgåstårta och potatissallad.

Gröt var det vidrigaste jag visste, och inte ens den saftigaste mutan kunde få mig att äta en endaste sked. Nu för tiden slinker det ner en och annan gröttallrik vid frukosten.

Varför jag inte gillade smörgåstårta och potatissallad, det är en bra fråga. Jag skyller på åldern. Kanske är det så att vissa maträtter faller en inte i smaken förns man börjar bli lite äldre? Idag är både smörgåstårta och potatissallad stora favoriter.

Det finns en sak, som får mig att se på mig själv som landets kanske mest knepiga unge. Som liten fanns det en sak jag åt med stor livsglädje: sill. Liksom, vilken unge gillar sill? Ingen. Eventuellt är jag ensam om detta fenomen. Idag är inte sill någon storfavorit. Kanske föråt jag mig som barn? Nu för tiden äter jag endast sill två gånger om året, och då i små mängder. På julbordet och på midsommar. Men, inte för att det är gott utan för att det hör till.

Idag -och för att koppla till tidigare inlägg- kan jag enbart komma på en enda rätt jag fullkomligt avskyr: sushi.

En gammal lärare från högstadiet, hon kan ha hetat Doris, brukade mynta ett uttryck i stil med, Om det inträffar ska jag äta upp min hatt. Så härmed mina vänner, utlovar jag -Emelie Pettersson-, att om jag någonsin börjar uppskatta sushi, då ska jag äta upp min hatt.

Ps. Jag har ingen hatt. Undrar om Doris hade det?
Ps igen. Detta var sista gången jag bloggade om sushi (tror jag).

Nytt liv, reklam och bastu. Och kanske lite sushi.

Här har bloggtorkan frodats likt en öken. Jag kan inte lova att den är helt förbi, men här kommer en snabb regnskur. Om vi är på väg in i en regnperiod av bloggande, det återstår att se.

Mitt liv är vad man skulle kunna kalla drastiskt förändrat sedan jag senast skrev. Jag bor inte i Karlstad just nu, utan i Trollhättan. Jag sitter inte med näsan i examensuppsatsen, utan lever livet som copywriter på en reklambyrå. Det är ett trevligt liv, jag trivs riktigt gott.

En annan sak som är nytt är att jag motvilligt fått lämna mitt vanliga träningsställe, KAUIF. Där jag nu har börjat träna finns det bastu. Varför jag nu skulle gilla det, det är ett frågetecken även för mig. Jag gillar ju inte ens att basta. Bastu som ett lyxigt inslag i vardagen, så har jag aldrig sett det. För mig var bastu jämställt med både pest och kolera. Jag brukade tidigare förknippa fenomenet bastu med otrevligt svettande och svårigheter att andas. Varför jag nu var dum nog att kliva in i bastun, det tåls att funderas över. Både en och två gånger. (Okej då, en anledning kan ha varit att jag ville att mitt nyduschade hår skulle torka snabbare...) Men, vad har nu inträffat? Jo, fröken bastuhatare sitter i bastun varje gång hon är nytränad och duschad. Jag tycker för visso fortfarande att det är praktiskt för att håret torkar snabbare, men jag tycker ta mig tusan att det har blivit lite småtrevligt. Jag vill inte sitta länge, men en stund. Av detta har jag dragit mig en liten slutsats. Bastu är för mig som kaffe. Jag gillade det inte i början, men tillslut lär man sig att uppskatta det.

Man lär sig alltså att tycka om saker, bara man ger det tid. Man kan nog lära sig att gilla nästan allt. Allt utom sushi.

Lev väl gott folk. Basta gärna, men akta er för sushi.

Ps. Någon gång kan jag tänkas berätta om min sushifobi. Men det blir en annan historia.

Tanter, kakor och födelsedag

Jag har en vän som heter Jonas. Han brukar kalla mig "smygtant". Jag brukar inte ta åt mig det minsta, av den anledningen att Jonas är mer av en "smyggubbe" än vad jag är av en "smygtant". Det är först idag jag kan gå med på att han har rätt.

Det var när jag var på väg till Konsum, som jag insåg min egna tant-varnings-klocka ringa. Där satt jag på cykeln, med en muff på sadeln som ska värma den lilla rumpan (tantigt). Hade lämnat de snyggare vantarna och mössan hemma, med motiveringen "dessa är varmare" (tantigt). Jag kikade ner på mina skor, som visade sig vara de skorna som min vän Josefine kallar för gubbskorna. Jag väljer att kalla dem seglarskor (oavsett vad skorna kallas, de är tantiga).

Väl framme vid Konsum inser jag att jag var varit lite av en miljökämpe och tagit med mig en tygpåse att frakta hem mina inköpa varor i (tantigt). Inne i affären har jag dessutom medlemskortet i högsta hugg, och har samlat vuxen-förlåt, tant-poäng genom att ha inköpslistan redo. Det vore ju hemskt att glömma något.

Som att det inte skulle räcka med de redan insamlade tantpoängen, har jag i detta nu en äppelkaka i ugnen. Tantigt, men tusan så gott. Jag menar, vilken tant lyckas inte med bakverken.

Det enda jag tröstar mig med är att jag ska ha med mig kakan alldeles strax, hem till min trogne kines och vän; Olle. Han firar inte mindre än tjugofyraårig födelsedag. Och, om jag är tant, vad är då han? Han är ju trots allt hela tre år äldre. Ett fyrfaldigt leve för Olle! Hurra, hurra, hurra!